Jag har längtat så efter att komma ut i verkligheten, träffa riktiga människor och få använda min tid till något viktigt. Jag vet om mig själv att jag ofta är naiv, har höga tankar om mina kunskaper och hur långt jag och modern medicin ska räcka till. Av denna anledning försökte jag redan första praktikdagen anta ett lite cyniskt sätt att se på saker, men det höll i sig i kanske en kvart. När de femton minuterna var över var det jag som kunde namnet på samtliga patienter på avdelningen, hade koll på skostorlekar, ordinationer och matpreferenser. Jag kan inte låta bli, det är ju människorna som är det viktiga, och att vi är där för att göra allt så att de ska få må bättre. Därför är det svårt för mig att acceptera att för vissa är det enda man kan göra sänka dosen av den medicinen, höja den dosen och sedan hoppas på en förbättring. Jag vill ingripa, ta till alla medel, ordna och dona, motivera och mobilisera. Jag vill sätta in alla resurser som finns för varje människa jag möter, och även om jag vet att det inte fungerar så, och kanske inte ens är det bästa för patienten, så har jag svårt att låta bli. Vissa patienter jag mött vet jag att jag snart kommer få återse igen på samma avdelning, vissa kommer kanske aldrig mer att sätta sin fot där (den sistnämnda att föredra). Jag kommer nog aldrig att full ut acceptera hur lite vi egentligen med dagens moderna medicin kan fixa, men kanske att jag en dag kan vända på kakan och se det från andra hållet; inte se det som jag inte klarar av, inte kan göra, utan se det som sjukvården faktiskt gör, klarar av och ordnar till. Någon dag.

Annars är det bara fint. Jag älskar att gå till sjukhuset på mornarna, jag älskar att gå därifrån på eftermiddagen. Jag älskar mitt skåp i en avlägsen kulvert och jag älskar mina mjuka landstingskläder i blå och vit bomull. Jag älskar mitt lilla svarta block där jag skriver ner saker jag inte får glömma (”Skicka journalkopia till hälsocentralen”), jag älskar det blaskiga automatkaffet som kostar två kronor. Jag älskar när läkarna, som faktiskt kan saker, delar med sig till oss kandidater så att vi får känna oss kunniga och kloka i små korta ögonblick. Jag älskar att säga ”slut diktat, tack” i diktafonen, och jag är löjligt förtjust i att se mitt eget namn i anteckningar som jag skrivit i patientjournaler. Nyhetens behag brukar det väl kallas, och jag ska njuta så länge jag kan.

Träna gör jag, det går fint. En fossing gör ibland ont, men den sitter kvar och verkar inte bry sig om varken mer eller mindre löpning, så jag lyssnar mer på den andra foten för tillfället. Sprang en testrunda i veckan på den sämsta tiden någonsin, men det kanske kan skyllas på de femton minusgraderna och den moddiga nysnön som obarmhärtigt hindrade min framfart. Ikväll blir det superlång nattcup och åh så snart blir det Portugal och Italien- nästa fredag drar vi!

För övrigt inget nytt. Har samlat på lite ord jag gillar. Till exempel:

Sludd: slask på norsk.

Gisch: sånt där klet som finns i visst godis.

Anemi: inte så kul att ha kanske, men fint ord, som ett flicknamn.

Restidgaranti: okej, värdelöst ord men nödvändig företeelse i ett land där tåg sköts (eller inte sköts) av sj.

Frulle: har jag alltid tyckt om, blir bara bättre och bättre.

Mys: kan innebära nästan vad som helst, men det finns inget bättre.

Sinus: inte krångliga matematikuträkningar utan en försäkran om att hjärtat fungerar. Oslagbart.