Två tävlingar inom 18 timmar. Den första Schweiziska Mästerskapen i Natt-orientering, den andra Simones Gold Sprint, en sprint-tävling uppkallad efter 17-faldiga VM-segrarinnan Simone Niggli (som för övrigt fanns på startlinjen på båda loppen).

Efter min eminenta träning igår morse spenderade jag dagen i vånda, liggandes på en filt på gräset i den 24-gradiga Bernska vårsolen. Natt, natt, natt, natt. Så idiotiskt, vänta hela den vackra dagen på att det ska bli mörkt och hemskt för att sedan dra igång en tävling. Jag blir lätt nervös för saker och ting, och inför natt-orientering blir det så mycket värre än annars. Inga djupa andetag, tankar om min egen suveränitet, distraktion med god bok eller andra väl beprövade anti-nerv-knep biter. Det är en hårfin skillnad mellan hur dåligt jag kan må innan start och mitt allmäntillstånd vid en ordentlig dos vinterkräksjuka. Jag tycker dock att rädslor i allmänhet, och obefogade sådana i synnerhet, gör sig bäst besegrade.

Alla känslor och tankar till trots, jag ställde mig på startlinjen. När jag fick kartan i handen i startögonblicket blev jag med ens övertygad om att allt skulle gå bra. Inledande kilometrar gick i ypperligt löpvänlig flack skog, och om någon terräng kan sägas vara optimal för att springa i när det är kolmörkt så är det just sådan. Som en dans, relativt pigg i fötterna och av rädsla för att tappa bort mig orienterade jag precis hur bra som helst. När 10 av 21 kontroller var avklarade följde 700 meter snitslad väg, passage av åkermark. Oerhört tacksamt att få en tankepaus och en chans att bara löpa vackert innan andra halvan av banan tog vid. Jag hade som vanligt knölat ihop min karta till ett så litet och hanterbart format som möjligt i starten, och nu vecklade jag ut den för att få koll på vad som väntade.

Jag ville inte tro det. De avslutande sex kilona gick banan i sick-sack över Schweiz Mittellands svar på Grand Canyon. En otrevligt djup ravin med tvärbranta kanter bestående av mjuk lera, grus, elaka taggiga buskar och nedhuggna trädstammar. Vid utförslöpning utlöste man små stenlaviner (eller fastnade i ett av de många vackert gröna björnbärssnåren). Uppför klamrade jag mig fast vid små grenar och träd i en tung kamp mot självaste tyngdlagen. Så kom det sig då att min färd genom skogen tog mig hela 72 minuter. Jag hade gissat innan start på runt en timme, men icke sa nicke. Fantastiskt att det i slutändan visade sig att ingen annan denna natt verkade ha bättre bergsgets-egenskaper än jag, och således kunde en styck seger kvitteras ut. Brist på Schweiziskt pass gjorde dock att själva guldmedaljen gick till Simone, men äran fick jag behålla helt själv.

Hemma runt 01.30, 8 timmar sova, frukost, på det igen.

Simones Gold Sprint. En inte helt prestigelös tävling då hela Finska landslaget är på plats här i Bern för träningsläger, och hela Schweiziska eliten samlad efter mästerskapet igår. Fantastiskt trötta ben efter drabbningen i ravinen i natt. Känslan av att benen inte var helt hundra förstärktes dessutom när jag blev varse om hur mina lemmar faktiskt såg ut. I det skarpa solljuset (och 26 graderna) stoltserade mina Norrlandsvintervita ben med ett intrikat marmorerat mönster i klarrött efter nattens björnbärssnår. Närmast kom de mig att tänka på två väl tilltagna polkagrisar. Det är i det här läget som du kan vinna eller förlora en orienteringstävling. Jag valde det senare.

Topp-pigga ben är inte alltid nödvändigt, givet du är smartast och snabbast i huvudet. Kan du innan start hitta positiva saker att fokusera på istället för cementfyllda tentakler så finns möjligheten till bra prestation fortfarande. Jag var som en iller i huvudet, om än inte i fötterna (jag hörde häl-dunsar eka mellan husväggarna här och där under min färd genom Burgdorf), och det räckte. Noll blev antalet dumma beslut under vägen, och med detta kunde ännu en seger räknas in. Tjoho! Dessutom, guld på menyn denna dag. Detta i form av en fantastiskt vacker liten guld-skulptur fastsatt på en gatsten från en av gränderna i staden. Det är en pytteliten guldman som springer med armarna utsträckta över stenen, han ser lite panikartad ut så vi kommer redan mycket bra överrens.

Söndagen har avslutats med födelsedagskalas på hustak. Ett Bern i kvällsljus, Eiger, Mönch och Jungfrau från sin bästa sida, plattorna på taket heta efter en hel helg med idel sol. Trötta ben och trött huvud, pirr i huden från närkontakt med taggar och brännässlor. Imorgon blir det vardag igen, dubbla pass på programmet. Härligt.