Jag har börjat en ny termin i skolan. En termin som för alla andra utom mig ska innehålla hud, infektion, ortopedi, idrottsmedicin, handkirurgi, primärvård. Jag har gått på fantastiskt aptitretande föreläsningar i en veckas tid, och jag känner mig så kluven. När jag sitter där i salen och lär mig spännande saker så kan jag känna så oerhört starkt för att verkligen ge allt för min utbildning. Ta mig tid, förkovra mig, läsa massor, gå extra skift på aktuen. Ändå smiter jag ut så snabbt jag kan från föreläsningarna- kanske hinner jag med mellis nu i kafferasten så att träningen kan bli riktigt bra senare?

Sprang intervaller i snöyran tillsammans med Niclas igår. Stängde av huvudet, lade mig i rygg på min snabbfotade livskamrat och bara sprang. Det var så jobbigt. Jag vinglade i trappan upp till lägenheten, illamåendet runt kröken, sjönk ner på golvet för att få av mig kläderna. Kände att idrotten är värt allt. Kände att idrotten ger mig fler fantastiska ögonblick än något annat. Längtade så jag nästan gick sönder tills vi kommer ner till Schweiz igen. En månad kvar.

Ringde och rådfrågade den pålitliga och ständigt påpassade ortoped-Mia om kurslitteratur i veckan. Ortopediskt sett blev det till att bita i det sura kurslitteraturäpplet betala hutlösa summor för en stor blå bok. Idrottsmedicinskt? Svaret blev "... med alla de skador du haft så kan du redan allt du behöver kunna för grundutbildningen...". Tog mig en funderare. Har visst samlat på mig en hel del ofrivillig erfarenhet genom åren.

Benhinneinflammation (tibia och calcaneus). Hälseneinflammation. Hälsenefästeinflammation. Slemsäcksinflammation (både hö och vä fot, både subcutant och i bursa Achillis). Plantar fasciit. Snapping hip. Hopparknä. Broskskador (patella, talus/calcaneus). Patellofemoralt smärtsyndrom. Stukade fötter. Bland annat. Jag hoppas Mia har rätt- att jag åtminstone har lärt mig något.